Det är måndag, men eftersom jag inte har bråttom iväg så tar jag mig en stund och gör mitt första inlägg i bloggen. Kampanjen är slut och nu väntar andra äventyr. Oundvikligen känner jag lite saknad, så klart. Speciellt för mina tre underbara teampolare. Vi snackade om att fortsätta blogga trots kampanjens slut, jag hoppas vi håller det. Jag ska göra mitt bästa, är ju den enda av oss som ännu inte har gjort något inlägg (tills nu).
 

I sex veckor har vi diskuterat diskriminering och fördomar tillsammans med ungdomar. Frågorna känns lite extra angelägna idag, den 30e november. För mig som var nyinvandrad när lasermannen härjade och nasisterna hängde i Gamla Stan har den här dagen en extra symbolik. I många år gick jag inte utomhus den 30e november, av ren rädsla.
 

Häromdan blev jag inbjuden till en manifestation som hålls idag med slogan ”inga nasister på våra gator”. Det är viktigt att vägra bli kontrollerad en sådan här dag, så som jag har varit i många år. Jag glädjs åt att det finns folk som tar gatan tillbaka och vägrar acceptera att rasister får demonstrera fritt. Samtidigt blir det tyvärr ofta så att aktionen presenterat negativt av media och istället ger en bild av "de stackars nasisterna" som inte får uttnyttja sin yttrandefrihet.
 

Då slår mitt hjärta ett extra slag för Alla Olika Alla Lika. Vad vi gjorde med eleverna tror jag ger ett mycket större utslag. Vi diskuterade och ifrågasatte de egna fördomarna utan att skapa en skam för att de finns. Problemet är trots allt inte fördomen i sig, utan att blint tro på den utan att analysera och omvärdera. Jag tror att vi har väckt en tanke hos många och förhoppningsvis skapat ett utrymme för diskussion.
 

Jag minns Alla Olika Alla Lika från 90-talet, när jag själv gick i grundskolan och kände mig speciellt utpekad av all främligsfientlighet. Den svartvita loggan och rör-inte-min-kompis-handen bidrog till en känsla av välkomnande som behövdes efter ankomsten till ett främmande land och ett ganska agressivt mottagande. Nu hoppas jag att de 30 000 ungdomar som kampanjen har träffat ska minnas oss på samma varma sätt och välja att inte agera utifrån sina fördomar (en mening vi har sagt ett antal gånger under kampanjen).
 

Aja, det blev lite långt, men nu har jag inlett min blogg-karriär. :)
Puss till världens bästa kampanj och till mitt älskade team!
/Caro

En fredag fick jag och Caro sällskap av en tjej vid namn Emma medans vi väntade på att bli upphämtade av de andra två. Emma lärde oss att rita en pirathund och en trollbebis. Här är resultaten.


Emmas pirathund!

    
Min hund och Caros hund!



Emmas troll!


  
Mitt troll och Caros troll!



Yolanda

Under skolturnén har vi ju fått äta skolmat av olika kvalité. I en av skolorna jublade ett par stycken av oss över att se på skolans tv-skärmar att det serverades Spagetti med köttfärsås till lunch:





Mire som är vegetarian blev inte lika glad när hon såg vad det serverades för vegetarsikt alternativ:



En vegetarisk gryta i form av en.. träskål. Mums!

Yolanda

Här kommer några bilder på Stockholmsteamet och djuren på Spånga gymnasium!




          


Yolanda

Vi i Stockholmsteamet får inte riktigt nog av varandra utan så fort veckan är slut planerar vi nya saker. En av alla fredagar så hade vi en supermysig och trevlig tacokväll!


(ber om ursäkt för kvalitén på vissa av bilderna)


Emmy

Inför sista veckan är det nu dags att få reda på ställningen i hur-många-telefonnummer-har-varje-person-fått-under-Skolturnén! För Stockholmsteamet är ställningen följande:

Yolanda: 4 stycken
Caro: 2 styck
EmelieMire: 2 styck
Emmy: 3 stycken

(Tyvärr fick vi flest i början av turnén. Undrar vad som hände?)




Emmy

Som jag skrev igår var vi lite rädda inför vilka missförstånd som väntade på dagens skola... men när vi kom fram till skolan (efter min eminenta vägbeskrivning "när vi åkt genom hela stan och tillslut ser en åker ska vi ta höger") så kunde ingen förklara varför det stod som det gjorde på hemsidan. Det fanns inget teatersällskap och de visste mycket väl att vi höll på med workshops.

Vi andades ut, men det skulle vi inte ha gjort riktigt än... När Caro gick och frågade lite om klasserna så fick vi reda på att skolan bara hade totalt 40 elever och de var dessa vi skulle träffa 3 gånger om!

Ett 10 minuter långt krismöte senare var planeringen för de kommande 4 timmarna gjord. Det var inte bara planeringen utan även genomförandet som gick bra!

Under dagens utvärdering konstaterade vi att vi borde klara allt. Vi har haft workshops med allt från 3 till 33 personer, med 11 till 27 åringar, i 1 timme och 15 min till 4 timmar och på svenska och engelska samt bitvis översatts till arabiska och estniska.


Måste också stolt meddela att det inte bara är vi som bloggar om oss själva (och de vi träffar) utan även andra! Kolla till exempel in detta:
http://typisktpinar.blogg.se/2009/november/superfredagen.html



Emelie Mire, Stockholmsteamets GPS

PS. Vi vill utmana de andra teamen i att skriva om en känd låttext så att den handlar om någon av diskrimineringsgrunderna. Vi har en refräng och ska jobba vidare på versen...